Amanda

TMD’s I Don’t Care genomgick årets bruksprov tillsammans med sin ryttare Minna Telde. Han var näst bäst av de treåriga gångartshingstarna och landade på Accepterad nivå (en poäng från Premierad..).

Domarna beskrev I Don’t Care som rörlig och taktmässig. ”Mindre hingst med register i trav och galopp” skrevs det bland annat i protokollet och såhär säger ryttaren om honom:

”Jag gillar verkligen att ta fram unga talangfulla hästar. TMD’s I Don’t Care är en otroligt snäll och mjuk kille med tre starka elastiska gångarter med bra register.
Jag är imponerad av hans balans trots sina unga 3 år. Vi kommer få se I Don’t Care i unghästchampionaten framöver då han har stor potential att göra riktigt bra ifrån sig där”.

Vi är jättestolta och glada över detta och i år står TMD’s I Don’t Care på Mannegårde seminstation, tillgänglig på både AI och TAI.

TMD’s I Don’t Care med ryttare Minna Telde under bruksprovet

Den senaste tidens händelser runt om i hästvärlden har en gång för alla bevisat vad många av oss redan kände till – tystnadskulturen är starkt befäst i vår sport. Det händer när djur far illa, när personal far illa och när tjejer utnyttjas av män i maktposition. Varför? Oftast på grund av rädsla. Man vet men man håller tyst för man vill inte hamna i skiten hos någon betydelsefull eller vara ”den” som tar bladet från munnen.

Men det finns ytterligare en typ av tystnadskultur i vår bransch som jag tänkte skriva lite om och det är den som ofta används när en häst ska säljas.

Jag jobbade i många år i hästförsäkringsbranschen och inte alltför sällan kom ett samtal från en arg eller ledsen kund vara friska, nyinköpta häst hade fått en reservation på sin försäkring. På grund av tystnadsplikten fick jag endast tala i generella termer och säga ”Du har höjt hästens försäkringsskydd och finns det då skadehistorik, då får försäkringen en reservation”. Det blev ofta väldigt tyst i luren när kunden förstod det som jag inte kunde säga: ”säljaren har inte varit ärlig om hästens tidigare skador och sjukdomar”.

Och inte är jag ensam om att ha ramlat över den här typen av beteende. Vem har aldrig hört någon hyscha och pyscha om en skada eller ett oönskat beteende ifall hästen kanske ska säljas i framtiden? ”Det här får inte visas i sociala medier”, ”hästen kommer aldrig lida av den här sårskadan ändå”, ”det låter värre än vad det är så det är bättre att inte säga något”. Och väldigt ofta ser jag annonser om hästar som har varit skadefria hela livet. Då drar jag alltid öronen åt mig. För visst är det fantastiskt med de hästar som vandrar genom livet och inte ådrar sig en enda skada! Men de är ärligt talat nästan lika ovanliga som enhörningar 🦄

Varför har det blivit såhär då? Vems ”fel” är det att så många säljare ljuger, eller förskönar sanningen, när de ska sälja häst? Det är nog allas skulle jag vilja påstå. Köparna som avstår köp för små skitskador, säljare som inte talar sanning, försäkringsvillkor som är luddiga och svåra att förstå och till viss del även hästklinikernas priser tror jag. Om man vet att det är svindyrt att vårda en skada, så kanske man är mer benägen att vilja ha en skadefri häst och är det skadefri köparna vill ha, då kommer annonserna säga skadefri, vare sig det är sant eller inte. Veterinärerna har också ett ansvar att uttrycka sig tydligt på besiktningar och i journal. Mer än en gång har jag sett saker som ser väldigt kritiska ut på papper men som i verkligheten inte var någon big deal men också tvärtom. Tydlighet!

Och vad är skadefri? För ingen kan lova att hästen är fri från skada för evigt. Är det att hästen vart är fri från skada alla stunder fram till nu? Härligt, men alla vi som har haft ett antal hästar genom åren vet att en skada, stor eller liten, kan ske snabbare än veterinären har hunnit skriva UA på besiktningen. Är en häst med röntgenfynd som aldrig visat symtom skadad? Eller är en skadefri häst en häst som i denna sekund och vad man kan se med de undersökningar som utförs, är frisk och fri från skada, exakt just nu. Och vad säger det om framtiden? Egentligen inte så mycket. Det är givetvis bra att veta där och då, men om du inte kan lite på historiken och inte kan spå om framtiden så är egentligen den där undersökningen lika talande som en ögonblicksbild. Nästa ögonblick kan se helt annorlunda ut.

Så hur ska man göra då? Jag tror att det finns två viktiga saker som skulle behöva ske.

1 – Köpare, när du köper häst, se till att ha, eller ta hjälp av någon som har tillräcklig erfarenhet för att kunna analysera eventuell skadehistorik eller anmärkningar på besiktning och/eller röntgen. Och leta inte ”skadefri” häst! Hellre en häst med historik och ärlig säljare än en sån där ovanlig och unik skadefri häst, en enhörning. Risken är stor att hornet är påklistrat. Leta istället trovärdig säljare.

2. Säljare, var fullständigt transparenta! Om skadan eller ett tidigare beteende inte kommer påverka nu- och/eller framtid, då ska det inte spela någon roll för köparen och då ger ärligheten ett bättre förtroende. I de fall där skadan eller beteendet kanske kommer påverka nu- och/eller framtiden, då är det ännu viktigare med ärlighet! Inte bara för att det är rätt mot köparen utan också för er själva – ett känt fel reklamerar ingen. Om du går in i affären med öppna ögon kommer du inte bli besviken om du får problem utan ta itu med det. Dessutom har man ju sitt eget rykte att tänka på, men också sitt samvete. En affär som genomförs snabbt och sedan hoppar upp och biter båda i arslet vinner ingen på i längden! Om köparen backar ut när de får en sanningsenlig bild av din häst, då var det antingen fel häst för köparen eller fel köpare för dig och din häst. Tråkigt just då kanske, särskilt om hästen är svårsåld, men så mycket bättre för alla att det blir rätt från början. Inte minst för hästen!

När vi säljer hästar så besiktar vi dem. Ovan ett visst värde röntgar vi också för det förväntas man göra. Om en köpare vill röntga en billigare häst är det fritt fram givetvis, om de betalar det själva. Men viktigast – vi är ärliga! Om hästen hade en lite tokig benställning som föl så får köparen veta det, om hästen har tuff attityd får du veta det, om den hade en sårskada som vi vårdade själva och som läkte på ett par dagar får du veta det. Det kanske verkar petigt när smågrejer dras upp vid försäljning men vi vill gärna att våra köpare har förtroende för oss. Och visst har det hänt att det visar sig något med en häst – ett röntgenfynd eller ett beteende eller att hästen helt enkelt inte passar för köparen längre, i de flesta fall med några få undantag, har våra köpare då alltid hört av sig! Bollat, pratat, diskuterat och tillsammans har vi hittat en lösning. På så vis bygger vi den långsiktiga relation som vi vill ha med de som köper våra hästar.

Som köpare kan man inte kontrollera allt och det vet gudarna att vi som säljare inte kan göra heller, men en öppen och ärlig dialog räcker otroligt långt. Vi vill väl alla ändå att det ska bli bra i slutändan? Det är ju trots allt bäst för våra hästar.