Okej. Det här kommer bli ett lite irriterat inlägg, vilket jag normalt inte brukar göra här på sidan som handlar om vår uppfödning. Men att spendera tid med Vidar igår och imorse har fått mig att vilja skriva detta. Dels som en röst i en onyanserad debatt, men också för Vidars skull. Om ni orkar – läs, fundera och dela om ni håller med mig.
De senaste åren har det diskuterats vilt både i hästtidningar samt på forum att det finns ett stort problem inom uppfödningen. Kritiken, som även backats upp av en del välkända namn inom hästvärlden har handlat om att hästuppfödare, alltså sådana som vi och våra kollegor, inte föder upp hästar för ”gemene man”. I vår påstådda strävan efter att föda upp nästa Totilas anser folk att uppfödarna endast erbjuder hästar som endast passar för GP-ryttarna och att de är för svåra och för dyra för den vanliga ryttaren.
När jag står på kliniken i Visby och helt ensam lastar nykastrerade, 2-åriga TMD’s Viva La Vida utan problem och kör hem honom, när jag leder honom med hängande rep i en hand så blir jag brydd över detta.
Vidar har sedan sin första dag i livet varit den mest vänliga och snälla häst jag någonsin träffat. Han är lugn och lätthanterad, unghäst och grön absolut men han är som en stor hund. Vidar har en superbra galopp men han växer mycket, utvecklas långsamt och vi kan inte visa upp något 20 sekunders-klipp med flashig trav i slowmotion. Han har inte de gångarterna, inte än i alla fall. Vidar är långbent och lite vinglig och valpig. Han växer för att bli en stor och vacker dressyrhäst och bästa vän, med världens bästa temperament. Vi har haft honom ute på annons och vi erbjuder honom till spekulanter som söker snäll och lugn häst för en lite mindre peng. Men – ingen är intresserad av att köpa Vidar. Om någon ser TMD’s Viva La Vida men sedan ser TMD’s Army Of One eller TMD’s Speed of Sound – båda med f a n t a s t i s k trav och utstrålning, då är inte Vidar intressant. Hur kan det komma sig?
Här har vi den häst som alla skriker över och säger att den inte existerar. Här är hästen som skulle klara av det hedervärda arbetet på ridskola, eller vara en första kompis att utvecklas på för en ryttare som kanske inte vill sikta mot toppen – men vill ta sig en bit på vägen. Här är hästen som med tid och utbildning kommer kunna ta sig MINST till St George och som kommer göra sin ryttare glad varje dag. Han är dessutom, på grund av att han växer och utvecklas långsamt och ser ut som en ful ankunge billigare än vad vi brukar ta för hästar i den åldern. För helt ärligt: även om vi har superbra stomaterial och satsar mycket tid och pengar på våra hingstval så blir inte alla hästar ”nästa världsstjärna”. Såna hästar växer inte på träd.
Så varför vill ingen ha Vidar?
Jag tror att jag kan svara på det: problemet det skriks över är inte att det saknas hästar med bra temperament och gångarter som vanliga ryttare kan hantera. Problemet är att alla vill ha drömhästen… för 40 000 kronor – och helt ärligt, det är inte ens hälften av vad det kostar att föda upp en svensk varmblodig ridhäst, oavsett om det är en Vidar eller en världsstjärna. Det pratas om hästbrist och det pratas om att vi ska gynna svensk avel. Så uppenbarligen är vårt jobb viktigt men när sådana här diskussioner och kommentarer dyker upp så känns det otacksamt. Uppfödarna får kritik för att vi inte möter marknadens behov men de hästar som är ”medelmåttor” är ingen intresserad av att köpa om man inte släpper den för ett kraftigt underpris. Marknaden vill inte ha Vidar, de VILL ha nästa Totilas men de är inte beredda att betala ens för Vidar och uppfödarna får ta skiten för deras helt omöjliga begäran.
Jag tror på dig Vidar. Jag vet att du kommer blomma ut och bli en svan. Om ingen annan än jag har hunnit fatta det innan dess så kanske de får ångra sig sen när du kostar det tredubbla av vad du gör idag. Kanske inser kritikerna då att de missade sin chans och lägger sina klagomål på fel plats för du är den snällaste häst jag träffat i mitt liv 💓
stalltmd.se 